Imorgon så åker min älskling, min finaste ponny på jorden. Alltså pratar jag om Daim.. Jag kommer sakna honom så himla mycket verkligen, och jag kommer tjuta ihjäl mig. Vilket jag redan gör just nu när jag skriver denna text. Att bara tänka tanken mitt huvud att om 10 timmar är det den sista gången jag sitter på Daim den tanken är sjuk. 

Ska upp vid 7 imorgon och rida en lååååååång barbacka tur och bara gråta hela tiden. Men en sak vet jag, och det är att jag aldrig någonsin kommer att glömma Daim. Min finaste ögonsten!

Bara att tänka tanken att han snart inte kommer stå i hagen utanför huset, att bara tänka tanken att man inte har någon Daim att gå ut och mysa med helt plötsligt. Denna ponny är otrolig, och jag älskar han verkligen!

Under 3 år har jag upplevt en otrolig resa. Många bakslag och många framsteg. Sista året var vårat BÄSTA år, vi kom hem med rosett efter nästan varje tävling och då menare jag det verkligen. Han satsade allt och körde järnet. Jag har inte bara "åkt runt" på Daim. Nej han kräver mer än så. 

Jag vet 2 saker som jag har fått gjort. Varit den lyckligaste personen i världen för att få ha lånat denna underbara ponny och älskat en ponny mer än allt annat. 

Jag älskar dig Daim, och mitt hjärta kommer aldrig blir helt utan dig. Min älskling!

Men vi avslutade vårt år bra & det glädjs jag åt, vann vår sista hopptävling och vår sista dressyrtävling.

En ponny som Daim, hittar man bara 1 gång i livet! 

Slutet på vår underbara resa, slutar här.. Daim ♥